Normer och normbärare

Välkommen att skriva små korta berättelser om normer. Berätta om en gång då du insåg att du är en normbärare. Välj en upplevelse ur ditt liv då du kom på dig själv med att vara en normbärare och berätta om den! Så här enkelt kan man skriva (klicka)

2 kommentarer:

  1. Jag var normbärare en gång när jag skulle börja i högstadiet på en ny skola. Framför mig i klassrummet sitter en ny tjej i vår klass som hade svart hår och hade utländsk härkomst(som så många andra i min klass. Med sig har hon en vuxen kvinna.

    Jag tar för givet att detta måste en hemspråkslärare och frågar då denna vuxna kvinna om hon är elevens hemspråkslärare men då berättar hon att hon är elevens mamma. OJSAN!
    Där var jag en normbärare i form av att man inte tar med sig mamma i 7:an och på grund av hennes mörka utseende så måste det vara hennes hemspråkslärare.

    Vi två blev senare allra bästa kompisar hela högstadiet och gymnasiet.
    Lilly Klasén

    SvaraRadera
  2. Normbärarens tal
    av Frank van der Meer

    ”Jag är normbärare. Jag skrattar åt alla som inte håller sig till normen.

    Eftersom jag kom till Sverige från utlandet för 24 år sedan så vet jag det mesta om normen för hur immigranter i detta land ska accepteras.

    Alla tusentals svenska normbärare som jag träffat har nämligen både berättat och bevisat samma sak för mig om och om igen: du ska kunna prata språket bra och veta så mycket du bara kan om landet. Skatteblanketter, lagom, semlor, midsommar, Så ska det låta...

    Att kunna språket och att kunna landet: det är svensk standard. Jag bär denna norm vidare till alla som behöver det.

    För inte så länge sedan träffade jag här i Lund en svensk bekant som påstod att han var från Spanien. ”JAG ÄR SPANJOR!” deklamerade han med klingande röst i den klara skånska luften som en silvertrumpet.

    Jag känner honom tillräckligt väl, så som normbärare rättade jag till honom: ”Du är inte alls spanjor. Du är svensk, från Stockholm, och du bor i Lund. Du kan inte spanska mer än några ord och du har knappt ens varit där.” Han log. Jag skrattade.

    ”För att testa om du är spanjor, ” sade jag, ”så borde du ställa dig mitt på La Plaza Mayor, det centrala torget i Madrid, och deklamera exakt samma sak som du nyss gjorde: JAG ÄR SPANJOR! På ren svenska. Kolla då hur spanjorerna genast slutar dig i sina armar!”

    ”Det gör dom inte!” brast han ut med ett skratt. – Mot mig!
    ”Du är endast en pappersspanjor eftersom din pappa var spanjor,” sade jag av bara farten, ”Men du är ingen verklig spanjor!”

    Människan är en underlig varelse. På samma ögonblick sade någonting djupt, djupt inne i mig att vi innerst inne ändå förstod varandra.

    Han hade tydligen haft en liknande upplevelse, för han sade: ”Du har rätt, förstås. Man kan ju inte bara marschera in i Spanien med sina läderstövlar utan att kunna umgås på riktigt med folket där. Sådant kan man ju inte ens göra i Skåne. Folk skulle ju inombords skratta åt en!”

    Jag blir alltid glad att hitta svenskar med självdistans. Det är nämligen normen här.”

    SvaraRadera